Ännu en spännande kursresa är över. På plats var ett härligt gäng som tog vara på allt som bjöds både vågor, mat, festligheter och massor av skön värmande sol som alltid ger det det där lilla extra. Egentligen var det två kursveckor då Watertech körde veckan innan då kunderna inte kunde mina datum. Det bjöds på både stora och mindre vågor. Grymt häftigt att se när de nya kastar sig ut i vågorna. Deltagarna var en mix av både rena nybörjare och mer erfarna, det är alltid bra då de nya lär sig av de mer rutinerade. Sista två dagarna (efter kursen) blev det riktigt stort även om jag sett och surfat i större då vi hade nära 4m för ett år sedan. Då lyckades jag inte komma ut och få en grön våg. Dave var väl den ende som verkligen fick en grön start då med en vådlig vurpa som följd. Inga skador dock. Nu var det 2,5-3m vilket gjorde det lite mindre besvärligt att gå genom brutna vågor och lite tur kunde man planera och bara få de mindre seten mot sig på väg ut.
Veckan började lite snöpligt då jag inte hade fått fenorna till min ONA. Kanske var bra det för sessionerna i Banditen gav mig en massa självförtroende. Väl i ONA:n så kändes det bra och jag kunde ladda utan att tveka. Det kändes i början av veckan att det skulle bli en utveckling av tekniken. Och på tredje dagen började det likna något, och jag lyckades väl få till något som liknade en “reentry”. Helt plötsligt var det inte så svårt och gå upp högt och svänga samtidigt som läppen träffar fören. Svårare blev det när vågorna blev högre dagen efter, men till sist satt den (nåja det återstår en hel del innan den blir riktigt bra). Emil plåtade, puh, det är så klart skitviktigt ;). De sista två dagarna fanns tyvärr inte riktigt modet att köra fullt ut. Jag var nära igår i en grymt hög våg men fegade ur allra sista tiondels sekunden. Efteråt ångrar man sig såklart och blir sur på sig själv men detta var den största gröna våg jag varit i. Det är så jävla högt när man i bottensvängen tittar upp och när man hör vågen ryta bakom sig på vägen upp är det lätt att ta fega beslut… Så jag gled över precis när jag istället skulle gjort toppsvängen som hade kastat mig ut och ner i ett fritt fall på över två meter. Hade jag haft stödet från Emil sista dagen så hade vi nog tillsammans kunnat ta fram det sista modet men när man är helt ensam är man inte så kaxig.
Kvällen innan efter en ganska kass dagssession tillsammans med Rui(lite lätt bakis var vi nog efter en kul Halloweenfest på Captains) så bestämde jag mig för att köra ett solnedgångspass. Planen var att testa hur det kändes att surfa när det var mörkt. Som tur var hade vågorna minskat ner till 1,5 m. Jag valde Banditen då jag ville ha lite trygghet, satte även på sportkameran men det funkade inte så bra i mörkret. Det var en häftig upplevelse när man såg mindre och fick lita mer på känslan. I mörkret fick jag dessutom resans enda simning kanske mest för jag inte satt tight nog men visst var det lite stressigt att vara upp och ner i mörkret.
Jepp rollandet funkade hela veckan utom då en enda gång. Självförtroendet går hand I hand med rollandet… Tur att jag tränade lite rollar innan jag åkte.
White take of. Alltid kul 😉
Försök till en reentry, för sen och hinner inte upp innan vågen bryter. Vurpa… och roll.
Reentryförsök igen. För tidig toppsväng.
Ett lyckat försök, det kändes i hjärtat när den satt. De två bilderna är tagna inom samma sekund…
Ännu ett försök, inte klockren landning, lite sen på läppen. 2 sekunder skiljer mellan bild 2 och 5. Mellan första och sista bild är det 7 sekunder. 8-10 sekunders surf låter inte mycket för den oinitierade, men det hinner hända en hel del på 10 sekunder.
Tack till er alla som var med. Anette, Sara, Emil, Morris, Martin och Thomas.
Foto: Anette Rothberg, Emil S Hansen, Leif Davidsson
Aterra Bloggen 