Ett litet lät tut hörs och jag drar mig mot starten, nästa lilla osäkra tut, en minut till start och jag paddlar till den plats jag innan bestämt mig för att stå på, bredvid mig kommer Oscar och en annan topppaddlare i en V12 kommer inte ihåg vem. Ingen verkar lina up ordentligt och jag blir osäker om det var signaler som vi skulle rätta oss efter. En långdragen signal får Oscar att fråga mig ”oh was that the start signal”? Tiondelarna efter drar ett större gäng iväg, Oscar och den andra killen drar iväg och jag efter. Fan tränat starter hundratals gånger och så sitter man lätt tillbakalutad när starten går. Hänger med ganska bra de första 500 meterna men inser snart att deras tempo är för högt så jag måste släppa. Fram till WP1 är jag där jag räknat med att vara, tappar några placeringar till, lite rädd att inte orka, Mats Lindgren hinner ifatt och kör förbi. Mats har hetsat mig innan och hans mål var att slå mig eller som han uttryckte det ”årets sista chans att slå dig” ;-)… Vi ligger och drar, några andra är i vår klunga, just då känns allt lite lekfullt och jag försöker bara ha lite kul. Vi närmar oss wp2 och nu är det dags att ladda jag skriker till Mats ”nu jävlar kör vi, häng på” Yiiihaaa, får en lång surf och njuter till fullo. När jag svänger runt wp2 har jag bara Roland Ahinko och en annan paddlare framför mig från vår klunga, fightas lite med Roland tills allt bara släpper och jag får till två tre låååånga sessions. Nu är det raka spåret och efter ett tag känns det som att det går riktigt fort. Skriker och skäller på mig själv när jag missar surfar kämpar med fokus, och märker att detta är tuffare och lite svårare än i fjor. Drickapaus… puh, saktar ner svänger av och kollar bak inte en kajak i sikte, men va fan tänker jag och tittar framåt de bättre killarna har försvunnit. På det igen och det går så jäkla bra närmar mig wp3 ligger långt ut så jag börjar dra mig innåt känns jäkligt konstigt att jag är så ensam, nu när jag tittar på kartan så undrar jag om jag inte gått lite väl långt ut utanför Hanskär. Eller är det bara jag som kört rätt? Ibland när man har kul glömmer man tid o rum och bara surfar, men i surfskiracingen gäller det att navigera rätt. GPS:en får väl visa om jag kört fel eller inte. Det var en helt otrolig kul resa där ute i min ensamhet, men det skulle snart ta slut. Jag kämpade med att dra mig västerut höll på att surfa in rakt mot ett fräsande rev och fick verkligen skärpa mig för att inte hamna i den kitteln. Tröttheten kommer över mig mer och mer, tappar surfar blir förbannad men får också några av mina bästa surfar någonsin, de ger mig energi och kraft. Närmar mig mål och har ca tre km kvar när det börjar gå upp för mig på allvar, att jag håller på att ta slut och att jag ligger åt helvete fel. Vid varje surf jag får kastar jag Vaulten vilt åt väster och lyckas få några långa surfar nästan helt längs vågen för at nästa sekund inte orka ens ta ett paddeltag, blir desperat. Huvet funkar inte alls och lika lite kroppen, faaan… försöker kolla efter andra paddlare… ingen. Kämpar, ger upp, ingen balans, clapotisvågorna leker med mig och jag kan inget göra. Duttar med paddeln magen värker och axlarna pumpar av utmattning. Skiter i allt och börjar paddla mot vågorna tillbaka i banan, känns som det är den enda chansen att komma längre in, kommer en bit vänder om och får några halvhjärtade surfar, fan kommer snabbt ut för långt igen, duttar mig fram. Bestämmer mig för vila och mer vatten, stannar helt och dricker blod känns det som. Hjärnan klarnar lite tycker jag och jag har bestämt att paddla bakåt igen flera hundra meter, efter ett tag ser jag en paddlare och en till, fan jag måste vara före dem. Vänder om igen, ny kraft kommer över mig och jag får till två långa surfar en inåt land som hjälper mig, kämpar som en piskad hund för att klara mig utan att vurpa skiter i stödtag och lägger all kraft i paddeltagen övertygad om att jag inte kan vurpa, gränsen är hårfin. Paddlarna bakom mig försvinner och jag känner att det bara är 6-700 m kvar och de kan inte komma ifatt, men när jag tittar utåt ser jag en svartklädd kille (James Löfberg) ligga utanför mig, faaan, nu jävlar. Jag har bättre vinkel men han har stabilare båt och mer att ge, han bara paddlar medans jag kämpar mig till några skitsurfar. Clapotisvågorna skrattar åt mina meningslösa försök att bemästra dem, de dansar sin djävulska glädjedans under min nu ihopsjunkna kraftlösa kropp. Duttar mig in i mål men precis innan gör jag ett desperat försök att få till en sista surf och som det sig bör surfa in, det funkar såklart inte utan jag går i mål slitande i uppvågen…
Rejset kändes bra även om jag inte lyckades köra så hårt som jag trodde mellan wp1 och wp2, det hade sina orsaker. Jag är inte så förtjust i att använda ”om inte” osv, man har en chans per tävling och det gäller att vara förberedd på allt och framförallt ge sig själv förutsättningar att klara ett rejs. Där ute på havet tror jag det gick fort 16-18 km/h ibland det är förmodligen min styrka, plattvattnet är min svaghet men det är också det lättaste att hämta in tid på med träning. Jag tog iaf ett bra kliv framåt och körde ifrån paddlare som kört skiten ur mig i fjor, det här är en svår sport och det måste ta tid att lära sig…
Att köra Seamasters är jäkligt kul, även om det är bökigt med alla transporter hit och dit. Du som just läst detta, jag hoppas att just Du ställer upp i några surfskitävlingar till nästa år. Det är en sådan jäkla skön stämning och härliga människor i den växande skaran av surfskipaddlare.
Surfs up!
/leif
Aterra Bloggen 